Är sjuk och orkar inte så mycket, därför blir ju såklart hundträningen lidande och särskilt Peppe är lite enerverande mellan varven. Han måste få göra något som tröttar ut honom men som jag orkar med. Det fick bli inomhussök, lillmatte utrustad med godis fick gömma sig och Peppe fick leta. Min uppgift var att hålla honom den tid det tog för henne att gömma sig. Smart nog hade jag tagit på honom tjänstetecknet så han redan nu förknippar det med arbete och att hitta. Första gången var han lite lagom sugen på att leta, andra gången var glädjen att hitta större och tredje gången tjöt han när jag höll fast honom. Han blev bara ivrigare och ivrigare. Om någon näsa var påslagen tvivlar jag, han använde nog ögonen mer men strunt i det, i skogen har han inget val då måste näsan på. Nu ville jag bara att han skulle bli motiverad att hitta någon och det lyckades över förväntan.

Sen efter att jag fått vila en stund så blev det lite tandvisningsträning och nu satt han i fin position bredvid mig, lugnt och stilla och jag kunde titta på hans tänder. Nästa steg blir att göra samma sak med störning runt omkring och tillslut att någon annan tittar.

Men åter till rubriken. Vad vill jag? Vad ska jag prioritera? Vad passar mig, Peppe och vårt övriga liv bäst? Känns mest som jag hattar lite hit och lite dit och det har jag inte tillräckligt tid till att göra.

Lydnad är självskrivet, jag älskar lydnad och Peppe verkar gilla det bäst också.

Sök gillar jag, kommer Peppe att göra det med? Har han kapacitet till att avancera i söket?

Rallylydnad gillar Peppe men handen på hjärtat, även om det är kul så är det nog inte min grej fullt ut, eller?

Rapport tror jag skulle vara Peppes paradgren men där är man verkligen beroende av en träningskompis, som inte bara tränar samtidigt utan tränar med MIN hund.

Agility tror jag Peppe skulle älska och bli kanonbra i, men där har jag mina fysiska begränsningar.

Funderingarna studsar i huvudet men innerst inne så vet jag var det lutar och den vägen testar vi och så ser vi vad som händer sen.

Nu närmast är att få klart lydnadsettan så vi kan starta i maj, utställningsträna så vi "äger" ringen och inte bara ser gulligt busiga ut (Peppe alltså), utseendet har han, kroppen börjar han få så nu är det bara visa att vi vet om det också * ja man ska tro på sig själv och sin hund, eller hur?* Samt jobba vidare sakta men säkert på söket.

Så får det bli så ser vi vart det leder.....

Sen nyår har vi mest flyttat, återigen har vi flyttat till en ny träningshall och nu är det toppenfint med bra ljus och ljuddämpande tak, härliga stora fönster och bra ventilation. Men i och med flytten är det saker som ska fixas och Rom byggdes inte på en dag...

Kurserna pågår mitt i flytt och byggstök, och i går fick två tikar mitt huvud att snurra av funderingar. Dessa två tikar, jämnåriga och med till synes ganska lika beteende. När de ser andra hundar vill de gärna resa lite ragg och skälla. Andra i min situation hade kanske gett rådet: "men säg till hunden, så där får de inte bete sig". Men varför gör hundarna så? Utan att känna till orsaken kommer man inte åt problemet. Jag studerade de två till synes lika tikarna och började se olikheterna. Den ena skällde egentligen på allt, och den skällde uppfordrande, det var när hundar lekte, när människor berömde, när matte inte gav godis. Matte gjorde enligt regelboken, försökte ignorera skällandet och motivera hunden till något annat men det funkade inte. Där var det dags att matte inte bara var passiv, matte fick bli aktiv men inte med det hunden bad om, matte bestämde när det skulle tränas, lekas och ätas godis. Efter ett tag började tiken lyssna på matte i stället för att kräva att matte skulle lyssna på den, och insåg vad som faktiskt var roligast.

Den andra tiken skällde för att de andra hundarna var läskiga och antagligen kunde inte matte försvara henne om det skulle behövas ( i hennes huvud). Så där fick matte aktivt visa att hundarna inte kom nära, att de faktiskt kunde jobba fast det var andra i lokalen. Och se efter ett tag kunde även den tiken slappna av så att de fick något "vettigt" gjort.

Ingen av dessa hundar hade varken lärt sig något eller kunnat prestera av en "tillsägelse", visst de kanske blivit tyst men problemet hade funnits kvar, och kanske varit ännu värre vid nästa tillfälle. Och självklart är ingen av dem "botade", det finns inga quickfix, det enda som gäller är träning och åter träning. En människa med ångest blir inte botad av vare sig lyckopiller eller ett (1) möte med en psykolog. Lyckopillerna är en hjälp medan man under lång tid får hjälp. Detsamma med hundar. Och i slutändan finns det bara en enda som kan hjälpa din hund och det är DU!

Dags för en tillbakablick på Peppes 2013.

I början av året var väl då jag började inse att det här var en kille som skulle ta tid på sig och mogna sent. Helt rumsren vid 13! månaders ålder - säger en hel del bara det. Han älskade att arbeta men det rann av honom fortare än varm olja i en teflonpanna. Allt skulle undersökas, allt skulle tittas på och även skällas åt. Det fanns inte mer att göra än att dra rejält i handbromsen, sen backa och börja om. Det var väl ungefär vid den här tiden jag även började inse att han definitivt inte var en vallhund. Det var helt klart enligt honom vår uppgift att hålla reda på honom och inte tvärtom - dags för en massa inkallningsträning.

Men till Peppes försvar ska sägas att han har aldrig visat dåligt humör, han tar en tillsägelse med lite sänkt huvud och sen viftar svansen snabbt igen. Han visar inga rädslor förutom för säckar, plastsäckar går nu bra men papperssäckar är det läskigaste som finns. Allt annat i Peppes liv är bara skoj.

Sen skulle han ju röntgas och ögonlysas, höfterna kändes oroligt, man vill ju alltid att ens hund ska vara frisk och glädjen var stor från Uddevalla till Luleå och en bit in i Norge när resultatet kom - B

I maj var det dags för utställningsdebuten, tack o lov hade vi hoppat över vinterns inoffare och därmed också sluppit både kennelhosta och magsjukor. Nä här satsar vi ordentligt och på första utställningen SNKK nationella i Sjulnäs gick Peppe och fick excellent, reserv-cert och blev placerad andra bästa hane. Jippeyyyy!!!! Se så bra det kan gå, även om de rullar sig i det dammiga gruset precis innan de ska in i ringen.

I den här vevan ansågs han stor och det var dags för vuxenmat, vilket medförde kraftig viktnedgång och vår lille magre stackare fick endast very good på norska lagottospecialen, hem och byta mat helt enkelt. Den veckan då han var på husbilstur med Carina och Pelle var mitt livs näst värsta vecka (den värsta var när dottern var borta), trodde inte man kunde sakna en hund så mycket. Peppe själv trivdes som fisken i vattnet.

Peppe fick högenergifoder, vi jobbade på med vardagslydnad, mycket inkallning och mycket koppelträning och ännu mer utställningsträning. Sen kom två excellent på rad Piteå Int och Svenstavik där han stod mot sin kullbror, en kille som enligt Carinas utsago var precis lika social och trevlig som Peppe. Hade önskat att jag var där och fick träffa honom. Sen hände det, det vi väntat på hela sommaren, nu var hullet bra, pälsen fin och Peppe visade sig från sin bästa sida. Samtidigt som jag satt mitt ute i skogen i ösregn på sökkurs är Peppe i Överkalix och tar sitt första CERT och blir BIM. Vilket avslut på utställningssäsongen. Tack Carina för att du tar hand om Peppe så bra på era resor.

Nu var utställningarna slut för året och jag själv kände att det var dags att börja träna på allvar. Vilken utmaning, jag har fått omvärdera en hel del av mina tidigare metoder och ta till knep som jag tidigare aldrig skulle ha gjort. Med en lagotto får man helt enkelt tänka lite tvärtom. Tack vare underbara träningskompisar som plockat upp mig och skakat om mig så jag skärpt till mig när jag är på väg att ge upp så är vi nu på gång att fixa lydnadsettan och då känns det som rallylydnadens nybörjarklass borde sitta med - om jag bara lärde mig att hantera kopplet någon gång.

Så inför 2014 är tanken:

LP (i ettan eller tvåan...)

RLD N dvs tre godkända reslutat i rallylydnadens nybörjarklass - om det finns nog med tävlingar åt oss

SUCH - ja här är det lite mer med glimten i ögat, tyvärr hänger ju detta på domarna och konkurrensen och inte så mycket man kan träna sig till, men hoppas kan man ju alltid.

Vem vet, kanske han blir pappa också.

Peppes första träningstävling.

Vi deltog med linförighet, läggande, inkallande, ställande och hopp.

Mål: Våga, ha kul och få ett kvitto på träningen och resultatet blev väl som jag trodde. Mest positivt är att jag inser att Peppe inte påverkas av miljöombyte - helt ok att sätta i gång och jobba på nya planer. Sen kanske han är lite väl ivrig ibland.

eller överanalysera som en god vän nog skulle kalla det.

Har haft vallhundar sen 1993 då groenendaelen Debbie kom in i mitt liv, hon följdes av schäfern Qvittra, B-C´n Edda och nu schäfern Tyra. Alla dessa hundar har haft en sak gemensamt - de har älskat att vara mig till lags. Debbie kanske inte hade värsta arbetsmotorn men med matte och för matte fanns hon hela tiden. Jag behövde aldrig ifrågasätta var någon av hundarna befann sig (ja Tyra finns ju fortfarande kvar) eller om de var redo för jobb.

Men så kom den lille egensinnige italienaren in i familjen och allt blev annorlunda.

Visst han har en helt otrolig arbetslust och tröttnar aldrig men han kan lika gärna hitta på egna små uppdrag eller så är det han som försöker ge mig order och uppgifter i stället för tvärtom. Han är väldigt högljudd i sin kommendering och jag har väl allt för många gånger fallit till föga och lytt honom så det har ju inte minskat precis.

Tikarna, vallhundarna, har snällt väntat på att JAG leder arbetet medan Lille Plutt mer än gärna skulle hålla i chefsskapet. (misstolka inte detta som ledarskapstjafs nu).

Vad gör man åt detta då? Jo när det gäller tävlingsträningen så LÄR jag honom helt enkelt hur man gör. Det blir ett arbete i sig att sitta och vänta på kommando, att följa mig mellan momenten, gå in på och ut från planen. Ett arbete som ska utföras TYST och på rätt sätt. I övrigt kommer jag LOVAR AV HELA MITT HJÄRTA nonchalera alla typer av ordergivning och inte reta upp mig på dem eller låta chefsaspiranten få som han vill bara för att jag inte står ut längre. Bra nu va Camilla?!

Sen ska vi ju träningstävla på söndag, men då denna insikt samt den att jag aldrig fullföljt ställande under gång - uppdagades mig så väljer jag att se det som tävlingsTRÄNING i stället med målet att vara så avslappnad som möjligt före, under och efter själva programmet.

Sitter i sängen och slösurfar, kommer på att det kanske är dags för en liten uppdatering på Peppe-fronten.

Snart är den lilla Plutten 2 år och det börjar väl bli dags att inse att han är ingen liten valp längre så därför tog jag mod till mig och anmälde oss till en träningstävling. Precis som det låter är det ju bar en träning men sätter man ordet TÄVLING efter så blir det ändå lite nervöst och kraven på prestation kommer krypande.

Vi kommer köra 5 eller 6 moment av 8, vi tar de som känns ok och så bygger jag på med ytterligare ett för varje kommande träningstävling. Tack o lov ställer världens bästa Camilla upp som coach och peppar och piskar mig fram till start. DU ÄR BÄST CAMILLA!!!!

Förutom lydnaden tänkte jag träningstävla i rally den 8 mars så i maj är min förhoppning att jag och Peppe är klara för skarpt läge i både lydnad och rally - och så kommer utställningssäsongen också och där hoppas vi ju så klart på de två återstående svenska certen, det är dock något som är lite svårare att påberka, går ju tyvärr inte att träna sig till ett cert på samma sätt som i lydnad och rally.

Till sist är det väl bara att önska er alla en riktigt God Jul.

I dag samlades vi elva hundägare och några extra hundar i Piteå där vi hyrt en alldeles förträfflig lokal med stötdämpande golv och utrustning för agility, lydnad och rallylydnad.

Planen för Peppe var först och främst fokus bland alla hundar och i en ny miljö, man blir ju ganska lat när man har bra träningsmöjligheter inomhus själv så av den anledningen hade jag inte gjort någon momentplanering.

Men Plutt var taggad till tusen, så taggad så det hördes vida omkring när vi stannade bilen och han såg de andra hundarna. Hundarna i sig är inte så viktiga, nä han skulle jobba. Det märktes även väl inne i lokalen, inte hade han tid att sitta still, han hade inte ens tid att tugga på sitt sår trots att tratten inte var på. Han skulle bara jobba.

Överfokuserad så det blev lite spretigt här och där men i det stora hela var jag nöjd även med träningsprestationen, det viktigaste och det absolut roligaste var att han enbart bara hade ögon för mig och bara ville mer och mer och mer. Där ser man vad kontaktskapande övningar och massa roliga belöningar ger. Ok ska erkännas att när vi gick förbi Camilla som satt på golvet och sorterade rally-skyltar då var han lite sugen på att gå dit - men det har jag förståelse för, det var ju Camilla. 

Lite svårt att vara tyst hade han men som sagt det gick över förväntan så jag åkte hem nöjd och glad med huvudet fullt av planer på nya platser och träningstillfällen.

En liten bild fastnade vi på, den har Jansons matte Kerstin tagit och jag lånade den   

Jag vet det här är ju Peppes blogg så då är det väl dags att ha med lite Peppe. I lördags kom vi äntligen i väg, efter tre inställda turer så lastade vi in oss i volvon och styrde färden mot Farmor - här är lite Peppe och lite annat:

Inte helt fel vinterväder

Gnistrande vackert

Busiga hundar

Underbart att få springa lös.

En massa spännande dofter i skogen.

Undra om Tomten bor här?

Julgranar var det gott om i alla fall.

"Tyra vänta på mig!"

Undra vad Mirja har hittat?

Lycka för en liten lagotto är att ha en egen Tyra som lektant, för hon leker...

och leker..

och leker...

och leker...

Sen är det skönt att koppla av med en bok i farmors trivsamma kök - vem vet det kanske vankas fika?!