Snart träningsdags, en kort träning med mest troligt bara en annan hund på plats.

Komma i håg - ingen slentrianbelöning och ingen stress (hos såväl hund som matte)

I kväll lägger jag fokus på linförigheten och lugn & balans. Inte mer än så, nu ska vi skynda långsamt.

Sen har jag en annan plan, men den är lite hemlig för jag lär ju bli idiotförklarad och totalt utskrattad, finns en som vet men jag tror hon håller med   .

Ska testa någon vecka så får vi se hur det går.

Trevlig Fredag!

/Lena

Peppe 4 månader

Hittade ett jättebra tips om inlärningen av "rutan" igår. Själv har jag rent teoretiskt massa metoder men ingen har kännts som "jag och Peppe". Men här var DET och i en blogg med massa härlig träningsinspiration. Kennel Blåguls blogg: http://kennelblagul.blogspot.se/ 

Så nu har jag stulit en kanonidé, varje vecka ska jag sätta upp

1. Veckans resultatmål

2. Veckans uppgiftsmål

Nu är det fredag så veckan är kort så det blir inte så jättestora mål men:

Resultatmål v 9:

30 sek fotgående utan belöning

30 sek platsliggning utan störning

Bära apporten över golvet på jobbet i linförighet.

Uppgiftsmål v 9:

Minska slentrianbelöningarna, belöna mer sällan men mer tydligt.

Vara benhård med skällandet och ge tydligare ramar.

Hitta lusten till hundträning igen.

5 nätter utan bra sömn, några migrändagar och löpande schäferdam och trånande lagottokille gör inte humöret till det bästa. De senaste två dagarna har jag velat dra täcket över huvudet och helt enkelt skita i allt. Helst hade jag velat få en ursäkt att skälla ut någon och tänker jag efter så är risken stor att jag redan gjort det men varit för trött att ens reflektera över det - om jag skällt på Dig så ber jag om ursäkt.

Mitt absolut största intresse, hundar och hundträning har vilat som det tyngsta ok man kan tänka sig på mina redan trötta axlar och kassan på ICA har funits i tankarna som drömjobbet över alla andra.

Så kan man ju bara inte ha det, jag måste hitta inspiration, hitta nya vägar, ideér att förverkliga och framför allt hitta tillbaka till känslan av att ha världens bästa jobb och intresse i ett. Jag var det på spåret i julas, tack vare vännen och kloka kollegan C, men tappade riktningen någonstans på vägen... jag tappade egoismen. Att göra saker för MIN egen skull, för att JAG tycker att det är kul och ingen annan anledning. Men nu attans. Nu ska jag träna hund minst tre gånger i veckan, ensam eller med andra men jag ska TRÄNA MIN HUND, inte ha ett och ett halvt öra och öga på övriga ekipage ifall någon vill ha hjälp, inte laga middag eller hjälpa med läxor samtidigt som jag halvt irriterad försöker få en frustrerad hund att ligga still - jag ska träna hund!

Kanske inte långa pass men MINA pass. Och jag ska ha roligt när jag gör det. Och sen så fort jag hittar kursen JAG vill gå då hoppar jag på den. För MIN skull - gagnar den jobbet också så är det ju bara ett plus.

Nu attans... NU!

Långt tillbaka, 70-80 tal var det brukshundklubbarna och en och annan kennelklubb som utbildade hundägare. Det var stryphalsband på, rätta rycket, dask i rumpan om hunden inte lyssnade och kursdeltagarna på raka led eller marscherandes i en ring runt den mycket militäriske (eller så önskade vederbörande det i alla fall) instruktören.

Instruktören hade en gedigen utbildning inom hund, inget snack om den saken men utifrån DEN tidens kunskaper och forskning. Sen när hundarna har ryckts i fotposition (fast jag tvivlar att just det ordet användes) och tryckts ner i sittande ställning och frambenen slagits undan för ett snabbt läggande DÅ var det dags för belöningen (ja just det, köttbullar var inte uppfunna på den här tiden, ochtennisbollar var något Björn Borg lekte med).

DÅ släppte man alla valpar (för det var valpar man gick på kurs med, en kurs och sen var hunden fullärd) så de fick leka och "lära sig hundspråk".

Sen kom 90-talet med ny forskning och nya rön, nu handlade hundträning om bollar och frolic (köttbullarna var fortfarande människoföda) detta kombinerades med koppelryck och diverse korrigeringar. Nu pratade man om "positiva metoder" dvs vi belönar hunden när den gör rätt men korrigeringar och stryphalsbandet levde kvar. Nu börjar andra än brukshundklubben slå sig in på marknaden men de var fortfarande ett fåtal. Men en stor förändring var att nu skulle hundarna INTE umgås med varandra. Det var hund och ägare som var ett team och hunden skulle bara ha ögon för sin ägare. Hundar behövde inte kompisar sa man och det var i denna veva jag började och jag kan lugnt säga att det var inga slagsmål på de kurser jag var på, vare sig som deltagare eller instruktör. Ingen hund tittade ens åt någon annan. Sen var det de hundar som höll sig till sin ägare pga rädsla för en korrigering och en del var hos sin ägare för att ägaren var så kul. 

Men nu ska det vara VÄLDIGT positivt, alla ska leka och vara vänner, nu ska helt plötsligt hundarna umgås igen, det är träffar hit och träffar dit. Och det är inte heller längre valpar som ska lära sig hundspråk det är vuxna hanar och och vuxna tikar om vart annat. Pga lagar och hänsyn till andra så är hundarna många gånger kopplade eller kanske den ena kopplad och den andra lös. Ständigt får vi höra och läsa om hundar som blivit bitna eller attackerade. Allt detta pga vi människor är så extremt egoistiska, VI gillar att se våra hundar "leka" men vi glömde fråga vad hundarna vill. Hundar vill mycket sällan ha tillfälliga möten, en hund tar låååång tid på sig att bli "kompis" med en annan hund och vissa hundar blir aldrig kompisar. Vad det beror på skriver Memea Mohlin väldigt bra så läs gärna hennes blogg. Men skona din hund från alla tillfälliga möten, ska din hund ha en kompis, välj den med omsorg och se till att de får lära känna varandra på ett bra sätt och var beredd på att det inte funkar.

Tänk utifrån hundens perspektiv och inte utifrån ditt eget höga nöje. Då besparar du dig veterinärräkningar, sjukhusräkningar, sorg och elände och får en glad och trygg hund som älskar DIG!