I dag ska "alla" ha hund, allt från jägaren till den övertidsarbetande advokaten i Stockholms innerstad. Inget ska hindra någon från att ha hund, knappt ens allergier. Man kan lämna in en hund till någon som kammar den, badar den, dresserar den, tar ut den på promenad eller till och med ha dagis till sin hund. Förut kanske man efter att ha uteslutit alla andra alternativ lämnade sin hund på pensionat en vecka med ångest (för hundägaren) som följd - hunden hade det mest troligt ganska bra.

Men idag, när alla vill ha hund, och de vill att hunden ska ha det bra trots att de egentligen inte kanske har tid, ork eller kunskap, har möjligheten öppnats för oss som vill arbeta med hundar att faktiskt leva på det. Hundtrim poppar upp som små svampar ur marken, nya instruktörer kommer ut på marknaden och erbjuder en lång radda kurser i en stridande ström och hunddagis är snarare en självklarhet än en sista möjlighetslösning för matte och husses älskling.

So far so good, eller?

När man inser att helt galna saker lärs ut på diverse kurser, vissa bara galna andra helt enkelt farliga med tanke på vad det kan göra med hunden i förlängningen, när man stöter på hundar som i stället för att lära sig fungera med andra hundar efter en tid på dagis snarare är rädd för dem, när man läser om hundpensionat som använder elhalsband för att få det tyst i hundhagarna och de som tycker att vattensprutor är ett bra sätt att korrigera unga rädda hundar. När hundägare får betala dyra pengar för kurser där den så kallade instrutörens utbildning var kortare än den kurs som erbjuds. Då blir man mörkrädd!

Men tack o lov är det inte alltid så, många är jätteduktiga, jätteengagerade och sätter hundens bästa främst. Duktiga kunniga instruktörer, pensionat där hundarna mår som kungar - på hundars sätt och dagis där hundarna helt enkelt får vara hundar - det gäller bara att hitta dem.

Bilderna nedan är från Imas Hunddagis i Luleå och publiceras med tillstånd av Camilla Tiensuu